Jag har sedan länge velat se den senaste "Sherlock Holmes"-filmen. Men då min sambo redan sett den så har den inte blivit av att hyra. Igår dök den helt plötsligt upp i filmlådan på ICA märkt "2 för 99:-". Det kunde ju inte passa bättre, nu när jag är som mest insnöad på dektektiver och allt därtill. Och självklart gillade jag den. Sherlock Holmes är ju ett geni, minst sagt! Jag skulle behöva se den en gång till för att hänga med i alla detljer, då det blev lite avbrott för matlagning etc. Smådetaljerna gör ju detektiven, trots allt.
Har tidigare sett tv-serien "Sherlock" som gick i tre avsnitt på SVT. Den utspelar sig i nutid, istället för deciennierna runt 1900 som Sherlock normalt gör. En spännande serie där man återigen måste ha huvudet på skaft för att hänga med i Sherlocks tempo.
Jag kan inte låta bli att fascineras av Sherlock Holmes personlighet. Han är otrevlig och saknar alla "normala" hyfts. Han är dock ett riktigt geni men även lite av en en enstöring. Faktiskt lite socialt missanpassad rent utav. En liknande personlighet jag då kommer att tänka på är Sheldon Cooper, fysikergeniet från tv-serien "The Big Bang Theory". Även han är supersmart och helt genialisk, men lyckas inte få kläm på de sociala beteendena som tex. sarkasm. Sådant som man kan tycka kommer naturligt för "vanliga" människor. Jag läste lite om båda karaktärerna och som vi vet, så blir Sherlock Holmes väldigt "nere" när han inte har något fall på gång. I böckerna är det tydligen så att han "i sysslolösa perioder injicerar morfin eller en sjuprocentig kokainlösning i brist på den stimulans som arbetet annars ger"(wikipedia)
När det kommer till Sheldon Cooper så påpekar ibland tittare och kritiker att Sheldon uppfyller kriterierna för en autism-diagnos såsom Aspergers syndrom. Sheldon-karaktären är dock inte byggd på någon diagnos. Båda är lite spännande och kanske till viss del avgörande fakta i mina geni-funderingar, inte sant?
Då jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det är så att man bara kan tillhöra antingen den ena eller det andra kategorin? Att antingen vara ett megageni eller att kunna behärska ett normalt socialt beteende? Eller finns det "underbarn" som klarar av båda? Och kan man det med hälsan i behåll? (Om vi nu ser på fakta om både Sherlock- och Sheldon-karaktärerna)
Kanske är det en fråga om tid. Hur mycket man hinner med på en livstid. Dygnet har ju trots allt ett begränsat antal timmar (även om jag själv ofta önskat att ett dygn vore dubbelt så långt). Man hinner kanske inte vara ett geni och samtidigt lungt och sansat gå ut med sina vänner på kvällarna och småsnacka i baren. Kanske handlar det om att de genialiska människorna är så "uppe" i sitt arbete, att de inte kan släppa det. Någonsin.
Kanske handlar det om prioriteringar om vad man tycker är viktigt här i livet. Vi bestämmer själva över vad vår livstid skall innehålla. När det kommer till prioriteringar så känns det som det finns en helt del olika kategorier människor.Visst känns det lite som vi ser ner på varandra bara för att vi inte delar samma prioriteringar? Vissa proriterar karriären. Vissa proriterar familjen. Man kan prioritera sig själv, pengar, andra människor, prylar etc. Jag antar att inget egentligen är fel att prioritera. Man väljer själv, men inte åt andra. Men visst skull det vara lättare att bara vara omgiven av människor som prioriterar liknade som en själv. För att förhindra dispyter och diskussioner.
För att återgå till ämnet igen; det är ju också en fråga om vad och vem som räkans som geni. Alla är vi ändå genialiska på något sätt. Alltid har vi någonting som man är lite extra bra på, även om man kanske inte själv ser det. Men sen finns det ju som sagt de människor som är extremt "smarta", tex. Shelock Holmes och Sheldon Cooper.
Min fråga är då; kan man vara ett geni och samtidigt vara social? Är det verkligen såhär på riktigt, eller är det bara på "bioduken"? Och i så fall; vilken kategori vill man tillhöra?
Bazinga!
