del 4. att sy en brudklänning 2 av 2

Några bilder från dagen och klänningen i färdigt tillstånd. Fotograf: Malin Vinblad

Jag började att sy på klänningen någon gång i början/mitten på maj. Sömnaden flöt på bra, lite för bra. Jag trodde inte att det skulle gå så bra, jag bara väntade på att något skulle gå fel. Att jag skulle göra bort mig. Men det enda som saknades var tid, mycket annat krävde min tid, så som längst tog det nog en månad mellan gångerna då jag väl kom in i syrummet för att sy på klänningen. Så någon intensivsömnad av klänningen var det inte tal om. Utan det blev lite då och då, när det fanns tid. 

Det enda problemet som jag dök på hade egentligen ingenting med mig själv att göra, otroligt nog. Utan det berodde på det spetstyg jag valt till livet på klänningen. Tyget som har den vackra uddkanten runt halsen och runt ringningen i ryggen. Det visade sig, efter att alla delar var tillskurna och i hopsydda, att uddkanten liksom "rullade" sig. Så att uddkanten försvann, inte syntes. Det var ju inget jag kunde gjort annorlunda för att undvika detta, det syntes inte i butiken och inte så länge delarna inte var i hopsydda. Jag frågade mig runt lite hur jag skulle göra för att lösa "rullningsproblemet". Jag fick tips om att stärka spetsen, ja så som man gör/gjorde med gamla spetsdukar, ni vet. Jag provade med "Spray stärk" (en spetsstärkelse på sprayburk som sprayas på och sedan fixeras vid strykning) Spetsen blev lite hårdare, men trots otaliga upprepningar så blev den inte tillräckligt hård. Den försvann också rätt snabbt, så den löste inte problemet. Jag övervägde att leta land och rike efter ett tunt genomskinligt tyg att sy fast i ryggen, jag funderade på att på något sätt sy in tunn ståltråd i spetsen. Allt för att hålla spetsen "uppe". Men när min mormor sa att hon hade för sig att man kunde göra egen stärkelse på potatismjöl och vatten, beslöt jag mig för att ge det ett försök. Jag googlade runt och lyckades hitta en beskrivning. 

Att stärka spets

1 tsk potatismjöl rörs ner i 1 dl vatten. Hetta upp, koka ej. Det skall bli som en genomskinlig tjock gröt. Doppa i spetsen (jag penslade på potatismjölsröran på min klänning med pensel) i röran när den svalnat något. Låt spetsen torka i den form man vill att den skall ha. När spetsen stelnat (efter ca en dag) kan man fixera genom att låta stryka med strykjärn på spetsen (jag använde en tygduk mellan spetsen och strykjärnet så att jag inte skulle missfärga spetsen) Låg värme. 

Jag upprepade detta två-tre gånger på min klänning just där spetsen hade en tendens att rulla sig (halsringning, ryggen och ärmarna) Sista gången gjorde jag röran lite tjockare genom att ta i lite mer potatismjöl. Detta fungerade och spetsen blev stel. Frågan var ju bara hur länge det skulle hålla. Därför var jag lite smått livrädd att prova min klänning innan det var dags. Helst hade jag velat prova den en gång per dag innan, bara för att den är så fin! Men jag fick nöja mig med att öppna påsen och då och kika lite på den. Utifall att. Det var ett himla bök med att pensla röra och stryka en lång brudklänning med släp. Inget jag ville göra om varje dag. Jag inhandlade även dubbelhäftande tejp som en sorts "back-up". När det väl var dags så tyckte jag ändå att den stärkta spetsen skötte sig helt okej. Ena sidan i ryggen rullade sig lite men den tejpades och mina tärnor fick hålla koll på att tejpen inte släppte. Hur den var i slutet av kvällen har jag ingen aning om, men det känns som det inte spelar någon större roll!     

Klänningen blev helt klar veckan innan bröllopet. Men då var det bara lite småfix, så det var aldrig någon panik eller stress. Det sista jag gjorde med klänningen var att brodera i ett blått hjärta i fodret i ryggen, som mitt "något blått". I det stora hela måste jag ändå säga att det gick bättre än förväntat och jag blev faktiskt nöjd (jag brukar verkligen vara min egen stora kritiker, extremt sällan nöjd men mina egna skapelser) Jag fick min drömklänning och den var värd vartenda öre och vartenda blodsdroppe, svett och tårar. Även om den inte inneburit just några tårar, men kanske och annat nålstick i fingret. 

Nu väntar jag som ett litet barn på julafton på att få tillbaka min klänning. Efter bröllopet lämnade jag in den på kemtvätt. En välbehövlig sådan. Efter bröllopsdagen var den mer grå/svart än vit. Och ja, det är väl resultatet av en fantastiskt lyckad dag. Först vigseln mitt ute i skogen och sedan dans hela natten lång. Klänningen kommer förmodligen aldrig mer att användas. Men den gjorde verkligen sitt den dagen då det verkligen gällde. Förhoppningsvis hittar jag något bra ställe att hänga min klänning här hemma, där den tydligt syns. Som en daglig påminnelse av en helt magisk dag. Tur att jag har högt till tak här hemma, så hela klänningen med släp enkelt kan få plats att hänga.

För visst vore det lite skamligt att stänga in den i en garderob i resten av "dess" liv?  

Spetsdetaljer och sidenband. Fotograf: Malin Vinblad