tackkort.

Jag har ju helt glömt bort att presentera våra tackkort som skickades ut efter bröllopet! Kanske kan det ge någon av er lite inspiration. Men jag skall ärligt säga att de satt långt inne för att lyckas få till. Jag blev nämligen gravid strax efter bröllopet och mådde då därefter. Illamåendet och tröttheten från helvetet släppte inte förens i början på kommande år och därför gick det minst sagt låångsamt för mig att få till några tackkort. Men tillslut så!

Tackkorten höll jag enkla för att matcha resten av bröllopet. De är helt enkelt utskrivna på ett 220g  ivoryfärgat papper. (Precis samma papper som inbjudningskorten gjordes i) På kortets framsida satte jag ihop ett minikollage av tre bilder på oss från bröllopsdagen. dessa skrev jag sedan ut på matt fotopapper och sedan sattes de fast på kortets framsida med hjälp av dubbelhäftande tejp. Jag använder mig ofta av en lite tjockare dubbelhäftande tejp (min köper jag hos den lokala bygg/allt-i-allohandlaren som vi lyckligtvis har här ute på landet.) På så sätt får man lite distans mellan kortet och själva fotot, lite 3D. Och ja, jag tycker det blir lite finare!

Inuti kortet skrev vi vår tackhälsning på ena sidan och på andra sidan valde vi att sätta en glad, svartvit bild taget på alla gäster och bröllopsfölje från bröllopsdagen. Alla är med! Detta fotografi skrevs ut direkt på kortet. 

Svårare än så var det inte. Eller jo, lite. Jag lyckades inte få tag i några vackra kuvert, utan det fick bli "vanliga", tråkiga vita. För att piffa till dem lite stansade jag ut en "spetsremsa" i grönt papper med hjälp av en pappersstans. Spetsremsan klipptes sedan till och klistrades fast på ena sidan av varje kuvert. Och så blev kuverten lite, lite roligare i alla fall.

kärlekstavla.

En av tavlorna i vår nyuppsatta fotovägg innehåller en poster med rubriken "LOVE ALWAYS". Denna poster hittade jag på Martha Stewarts hemsida, om jag inte minns fel. Jag sparade ner den på min dator och öppnade upp den i Photoshop. Där fyllde jag i de toma fälten med våra namn och vigseldatum. Där valde jag även att byta färg på postern så att den skulle passa oss lite bättre, jag har för mig att den egentligen var orange och turkos från början. Sedan skrev jag ut postern på ett tjockare vitt A4-papper med lite struktur. 

Postern fick sedan hänga med på självaste bröllopsdagen så att alla våra gäster kunde skriva under den. Tyvärr saknas endel underskrifter då några gäster missade att skriva under, men jag hoppas kunna jaga ifatt dem i efterhand. Nu hänger den alltså, inramad, som en del av vår fotovägg/kärleksvägg bland våra bröllopsfoton! Ett roligt minne från en fantastisk dag!

kärleksvägg.

Då har jag äntligen fått upp vår ram/ fotovägg! Alla sommarens loppisbesök har resulterat i ett flertal finfina ramar som nu innehåller vackra bilder i från vårt bröllop. Dessutom kom min snälla granne in och gav mig två fina ramar som passade perfekt ihop med de andra.

Jag ville såklart inte utesluta lilla H från "fotoväggen", även om han inte fanns med på några av våra bröllopsfoton. Och det är inte så konstigt, han fanns inte då helt enkelt. Men nu är det ju så att han föddes rätt exakt 9 månader efter vårt bröllop (!) och det gör honom till en stor del av bröllopet också, eller hur? Jag har ramat in en bild på magen med lilla H och en bild på honom där jag lagt in texten: "9 months later..." För det är ju lite komiskt!

Ett pressat lönnlöv från skogen/vigselplatsen hittar man i en ram. Och för att inkludera skogen ännu lit mera satte jag även upp en murgröna på väggen. Över alla ramar hänger en vimpelgirlang med texten FÖR ALLTID. Dessa har jag klippt till i tyg (utav en gammal linnehandduk som aldrig användes) och sedan strukit på texten som är utskriven på transferpapper. Slutligen har vimplarna klistrats fast på ett tunt bomullssnöre med hjälp av textillim.

Denna gång valde jag att sätta ramarna lite asymmetriskt, helt enkelt lite är och där. Detta eftersom jag vill kunna fylla på med fler fina ramar och foton framöver. Än finns en hel del fina bilder som jag gärna vill ha upp på väggen. Så ännu är några fler loppisrundor att räkna med.

Men detta är en bra början, inte sant?

del.15 bröllopsdukning.

Nu var det extremt längesedan jag lade ut ett bröllopsinlägg. Men såhär i bröllopstider börjar inspirationen komma tillbaka. Här kommer ett mycket försenat inlägg om dukningen på vårt bröllop.

Dukning är något jag gillar och såg fram emot att få pyssla med till vårt bröllop. Att få fixa i ordning så att borden och kändes inbjudande och personliga. Jag hittade boken "Bröllop och Fest" skriven av Katarina Ehn-Olsson och Mari Eriksson, på Panduro som gav lite inspiration till lite av varje; inbjudningar, placeringskort och dukning. Även om jag inte använde mig av något rakt av så känns det alltid lite härligt att få bläddra i en vacker bok som kan inspirera. Och ibland poppar det upp egna idéer utifrån alla vackra bilder.

Självklart ville jag att även dukningen skulle passa ihop med bröllopet i övrigt, så det skulle hållas naturligt och enkelt. Och självklart med skogsinslag. Placeringskorten var klara, små söta fåglar som satt och vilade på varje vinglas. Servetterna likaså, med busigt vilda blommor som stod för skogsinslaget, enkelt vikta på varje gästs plats.

Jag begav begav mig ut i mina föräldrars trädgård på kottjakt och fick ihop en mängd tallkottar som jag slarvigt spraymålade i vitt. Kottarna placerades på bröllopsdagen ut i mitten på borden. Små minivaser, både tillhörande Gåsens lada och mina egna (som jag tidigare under sommaren fyndat på loppis) placerades ut lite här och där, i mitten på borden. Fyllda med små kvistar av olika blommor plockade från alla inblandades olika trädgårdar. Färgerna gick i rosa, vitt och grönt. Tillsammans med Maria på Grå gåsen kom vi nämligen fram till att det blev finare med små vaser, eftersom man enkelt vill kunna prata med bordsgrannen mittemot utan att behöva känna att man har en stor blombukett i ansiktet. Små vaser kunde vi dessutom ha massor av!

För att föra in ännu mera skog i dukningen ville jag tillverka egna ljusstakar. Av björk sågade vi till ljusstakarna och ett lagom stort hål borrades i björken så att ett värmeljus kunde rymmas där i. Dessa ljusstakar placerades sedan ut lite här och där, i mitten av borden. Idag återanvänder jag i alla fall några av de söta små björkljusstakarna. Några står i sovrummet, där det råder lite natur/skogstema eftersom vi har en gigantiskt fotovägg på en skog där inne.

Jag hade även hittat en bild på en ljusstake av grenar med långa stearinljus. Jag begav mig ut i skogen och letade efter fina grenar som kunde passa till detta projekt. Den ena spraymålade jag i vitt, den andra lät jag vara omålad. Sedan limmande jag fast små ljushållare i zink, köpta på Panduro. Tanken var ifrån början att ha en sådan ljusstake på varje bord, men det visade sig att de tog lite för mycket plats. Vi ville som sagt att man lätt skulle kunna prata med sina bordsgrannar. Istället placerades en ljusstake på presentbordet och på en låg mur som fanns vid sidan av borden.

På varje gästs plats placerades en liten kvist vit Hortensia, som blivit över från min brudbukett. (Hortensiakvistarna som jag hade beställt visade sig vara betydligt mycket större än vad jag föreställt mig.) Tillsammans med gåvoboxen, servett och det fina festprogrammet som våra toastmasters fixat ihop. 

Det visade det sig sedan att Gåsens Lada (lokalen där bröllopsfesten skulle hållas, kanske känner ni igen det från "Så mycket Bättre") skulle ha sittning kvällen innan bröllopet. All dukning, utflyttning av bord etc skulle vara tvunget att ske samma dag som själva bröllopet, vilket tråkigt nog gjorde det omöjligt för mig att själv bidra med hjälp av dukningen. Vår fantastiska toastmadame, vår familj och vänner tog över rodret och gjorde ett fullständigt fantastiskt jobb. Det hela blev enkelt med ändå mycket vackert. Skogstemat fanns definitivt där och den lite ruffiga miljön som råder i Gåsens Lada passade perfekt! Och med facit i hand, kvällen var helt fantastiskt rolig, och det oavsett skulle jag tro!

på jakt.

På min senaste loppisrunda hittade jag två fina gamla silverramar. Precis såna jag varit på jakt efter. De har dessutom välvt glas som ger fotografierna lite mer "djup" sägs det, vilket skall bli spännande att se när de så småningom kommer upp på väggen.

I vardagsrummet har vi en ramvägg som jag är allt annat än nöjd med. Den blev aldrig sådär bra som jag hoppats. Därför är min tanke att göra om den och istället använda mig av de gamla silverramarna. Vi har en himla massa vackra foton från vårt bröllop och inte har vi tagit tag i att göra något av dem. Skamligt! Nu är i alla fall min tanke att hela väggen skall bli en "bröllopsramvägg". Med en massa foton från vår bröllopsdag inramade i de gamla silverramarn. 

I mitt huvud är det en god ide. Men å andra sidan så var även den förra ramväggen det och ja, den blev ju sisådär.. Det återstår helt enkelt att se hur det verkliga resultatet slutligen blir... Jag hoppas kunna hitta några fler ramar under sommaren på loppisar, men jag kan knappt bärga mig att få börja göra väggen, så jag vet inte hur länge jag kan vänta! Men med två ramar kommer jag inte långt, tyvärr. Så är det någon som har några gamla silverramar, stora som små, runda eller rektangulära, som ligger och skräpar hemma; hör av er! 

del 14. låten.

Vårt bröllop skulle kännas "enkelt" men ändå på riktigt och vackert. Jag ville inte låta det bli allt för traditionellt eller stelt. Därför uteslöt vi de gamla hederliga brudmarscherna vid vigseln. Nej, det är inte riktigt hela sanningen, vid uttågningen spelades såklart "Gotländsk brudmarsch" på fiol hela vägen från vigselplatsen, genom skogsstigen och fram till kyrkan. Så lite tradition fanns minsann inbakat! Egentligen så var det aldrig något svårt val att välja bort brudmarscherna, för Låten fanns sedan länge bestämd i mitt huvud och jag hade redan flera gånger fantiserat om att få gå in tillsammans med R på vårt bröllop till just den låten. Valet var rätt enkelt.

En dag i april-maj 2012 var jag ute på den dagliga vårpromenad med barnvagnen, gåendes genom kyrkstigen. Platsen där jag föreställde mig att vi skulle gifta oss. (även om det då var långt ifrån spikat och snarare endast en fantasi i mitt huvud som jag knappt yttrat till någon vid den tidpunkten). Ungefär i samma veva som tanken om att "här skall vi gifta oss" dök upp i mitt huvud så blev även låtvalet uppenbart. I lurarna spelades, på ständigt upprepning, låtarna "Flightless bird american mouth" (med Iron & wine) och "A thousand years" (med Christina Perri). Ja, jag vet, lite klyschigt taget från "Twilight"filmerna, men gillar man musiken, så gillar man musiken. Båda två är låtar som fick/får mig att känna ett otroligt lugn. Precis så som jag känner mig tillsammans med R.

Vi lyckades tillslut få tag i fantastiska personer som lärde sig att spela låten live; där och då mitt i skogen. En gitarrist, en pianist och en violinist. Tillsammans med vårat bröllopsfölje som bestod av brudnäbbar, tärnor och marsalker gick vi in till en instrumental version av "A thousand years". Och det blev precis allt som jag fantiserat om. Fast bättre.

Sedan spelades låten ännu en gång under vigseln, fast då även med sång. Så att alla även fick höra den fantastiska texten. Som pricken och i:et. Låten "Flightless bird american mouth" blev sedan vår "bröllopsvals" (vals och vals, vi struntade i att lära oss dans vals och helt enkelt bara dansade och njöt av att vara gifta med varandra!)

 Antagligen så tänkte ingen av gästerna på detta, men det fanns en baktanke med citatet "And all along I belived I would find you", som stod citerat redan på deras inbjudningskort. Denna text är såklart ett citat ur "vår" låt; "A thousand years". Så när låten spelades på vigseln knöts liksom trådarna ihop.

Om ni vill ta del av lite av den känslan som vi upplevde där i skogen den där dagen så räcker det rätt långt med att lyssna på låten:

"A thousand years" instrumental

"A thousand years"

del 13. tygservetter.

Jag bestämde mig för att sy egna tygservetter till vårt bröllop tidigt. Jag ville att det skulle vara riktiga servetter för att få en "äkta" känsla på middagen. Lite rejält men ändå på riktigt och lite lyxigt. Tyg beställdes, även det i ett tidigt stadium. Men det dröjde innan jag satte igång med själva sömnaden, dumt nog. (Tidsoptimist som jag är.) Som tur var fick jag lite uppbackning av min mormor som tog på sig att sy ett gäng servetter när tiden började rinna ifrån mig mot slutet. Servetterna, en till varje gäst, hade måtten 40x40 och var sydda i ett linfärgat bomullstyg med vita blommor som tryck. Vackert men ändå enkla. Och de passade perfekt in i skogstemat, som tur var! (eftersom jag så tidigt beställde tyget och själva skogstemat än inte var påkommet)  Jag valde att beställa två olika tyger, men de såg snarlika ut. Hälften av servetterna syddes i ett tyg med "rosentryck" och andra hälften i ett med tryck av "vilda blommor". Men båda i samma färgställning. 

Vad jag nu skall göra med ett 60-tal servetter är ju en fråga, så här i efterhand. Några har jag faktiskt återanvänt; sprättat upp och sytt kuddfodral av. Något kan man alltid hitta på. Om inte, tja.. servetter råder det i alla fall ingen brist på i vårt hus!

del 12. kärlekfyllda hjärtan.

Det kändes lite passande att slänga in ett hjärtan-inlägg så här på Alla hjärtans dag. Lilla L hade nämligen (som jag tidigare nämnt) 5 st mjuka hjärtan som hon höll i handen, släpade i marken vid vigseln på vår bröllopsdag. En idé jag fått efter att ha googlat runt lite på internet. Som en mjuk och gosig kärleksförklaring. 

Hjärtana sydde jag själv, två i linnefärgad linnetyg med vitt blomtryck (samma tyg som jag sydde servetter i, men mer om det en annan gång!) och tre i enfärgat vitt linnetyg. Mönstret var lagom stort att få ut på lite små slattar som låg och skräpade hemma. Två av hjärtana var lite större, tre lite mindre. Alla hjärtan fick varsitt smalt, vitt bomullsband fastsytt, alla i olika längder. Hjärtana fyllde jag sedan med vadd för att få dem mjuka och gosiga. Det hela gick i ett nafs och resultatet blev väldigt bra. Det passade dessutom väl in i temat kändes det som. Söta lilla L drog duktigt hjärtana efter sig när hon gick in till tonerna av "Thousand years" tillsammans med sin favoritperson, tärnan moster Ninni. 

Numer är hjärtana uppdelade, tre hänger på linneskåpets handtag i hallen. Där passar de bra. Två hänger på badrumsskåpets handtag i badrummet. Som en ständig kärleksförklaring och påminnelse om en fantastisk, kärleksfylld dag.

del. 11 gåvobox.

Eftersom jag själv endast varit på två bröllop i mitt liv (varav jag var 2 år på det ena) så kände jag att jag inte hade särskilt mycket erfarenhet av just bröllop. Jag såg det visserligen även som något positivt, eftersom jag själv inte hade något att jämföra med, så kändes det som att risken skulle bli större att man själv verkligen tänker till hur VI vill ha det. Istället för att jämföra och göra eller inte göra som alla andra. Att få göra allt på sitt sätt. Men visst önskade jag ibland att jag visste lite, lite mer i alla fall. Jag passade därför på att få lite tips av mina vänner som varit på lite fler bröllop än jag själv.

En av sakerna jag funderade lite på var gåvobox. Ibland dök jag på fenomenet när jag googlade runt och sökte efter olika bröllopssaker. Skulle man ha det? Vad skulle man i så fall ha i asken? Det verkar som man ofta ger bort något finare godis/chokladpraliner eller liknande. Men efter ett tips från en vän bestämde vi oss för en lite mindre seriös variant. På varje gästs plats ställdes en liten box. Inuti den hittade man ett "överlevnads-kit" för kvällen. Innehållande: tuggummi, huvudvärkstablett, öronproppar och tandpetare. Alla singlar, gammal som ung, fick även en kondom. Vi hade skrivit ut små lappar som på rim beskrev vad varje grej skulle användas till under kvällen som även de lades i gåvoboxarna.

Jag hittade bild på en gåvobox-modell som jag gillade, om jag inte minns fel så kan det ha varit på Martha Stewarts hemsida. Jag ritade ut den i den storleken jag önskade, där fick jag testa mig fram. När jag fått till en bra mall så var det bara att börja rita av den på ett tjockare (ivory/vaniljfärgat) papper och börja klippa ut dessa. En till varje gäst var ju tanken, så det tog såklart sin lilla tid. Men med god hjälp av R var de snart utklippta allesammans. För att fixa till askarna ännu mer så ritade jag små rektanglar motsvarande pappersaskens bottenstorlek i grönprickigt eller grönrandigt papper (som var smårester kvar från inbjudningarna.) Pappersrektanglarna klistrade jag fast inuti på askens botten, för ett lite mer arbetat utseende. På varje ask gjorde jag sedan små hål på locket, ett på varje sida med en håltång. Detta så att asken skulle kunna knytas ihop och då stängas. Tillsammans med lite hampasnöre (som flitigt användes till allt möjligt under bröllopet) så knöts askarna enkelt ihop med en avslutande rosett. Så var gåvoboxarna färdiga!

Och visst livade boxarna upp stämningen vid borden på själva bröllopsdagen. För hel del skratt bidrog de med minsann! Och förhoppningsvis fyllde de även sin funktion, i alla fall för någon får vi hoppas.

del 10. placeringskort.

Till vårt bröllop så ville jag göra så mycket pyssel som möjligt själv. Jag googlade runt på allt möjligt, alltifrån inbjudningar, brudbuketter och placeringskort. Placeringskorten var nog det allra första som jag bestämde hur de skulle se ut. Ja, långt innan både brudklänning och vigselringar.  Placeringskortens utseende bestämde jag mig för säkert ett och ett halvår innan bröllopet, precis när vi beslutat om att gifta oss. Jag hittade nämligen en bild som kändes såå självklar.

Förmodligen började "skogstemat", som bröllopet sedan gick i, redan falla på plats där. Temat var ju inget som "bestämdes" direkt utan det föll sig så naturligt, både när det kom till färg och detaljer, och sedan var det bara att spinna på den linjen. Att det tillslut blev att vi dessutom gifte oss I en skog, gjorde ju det hela komplett på något vis.

 Jag ville hålla allt så naturligt som möjligt, så jag hittade ett flertal fina placeringskortsidéer som gick i naturens tema; löv, fjärilar etc. Men framförallt så fastnade jag för de söta fågel-placeringskorten. Jag bestämde mig för försöka mig på att göra likadana.

Förhand ritade jag upp en mall utifrån bilden jag hittade på internet. Jag fick klippa och rita så att jag tillslut fick den i vad jag tyckte var rätt storlek. Och kolla att den satt bra på ett vinglas, såklart. Därefter scannade jag in mallen i Photoshop där jag multiplicerade mallen så många gånger som gick att få ut den på ett A4 papper. I varje mall skrev jag gästernas namn, i samma färg och typsnitt som vi sedan använde oss av i inbjudan och på alla andra papperslappar till bröllopet. Själva mallen gjorde jag sedan osynlig vid utskriften, för jag ville inte ha någon kant runt fågeln. Sedan lade jag grund-fågelmallen över varje namn och ritade med blyerts runt. Därefter var det bara att börja klippa ut alla små fåglar och sedan sudda ut de blyertsstreck som syntes. Jag valde ett "ivory"/vaniljfärgat, hårt papper att göra min fåglar av. Jag finner det lite trevligare och mjukare än ett kritvitt papper, som så lätt utger en kall, hård färg. Bröllopsinbjudan, vigselprogrammet och festhäftet hade alla Ivory/vaniljfärgat papper, fast med olika tjocklek.

När fåglarna väl var utklippta och färdiga skulle de "prickas". Länge funderades det på om bröllopet skulle få guld eller silver som en av temafärgerna och det tog sitt lilla tag innan vi bestämde oss för silver. Lite naturligare, lite enklare. Det passade bättre helt enkelt. Därefter "prickade" jag för fullt. Fåglarna fick små, små prickar runt kanten av en silvertuschpenna.

Och vips! Nja, kanske tog det lite längre tid än "vips". Men jag hade ju bra med tid på mig. Ett perfekt pyssel framför tvn på kvällarna. Men jag skall erkänna att jag var glad att vi inte bjudit sisådär hundra gäster. Omkring 60 st fåglar räckte alldeles utmärkt att göra! Jag lyckades få klart alla söta små fåglar och de blev jättefina där de satt på vinglasen på bröllopsdagen.

del 9. tärnklänningarna.

På vår dag ville jag att även mina tärnor skulle känna sig fina. Vi hade valt klädsel "kavaj" till bröllopet och ville hålla det hela ganska enkelt, inte för formellt. Därför skulle tärnornas klänningar inte vara långa, utan lite kortare. Jag satte mig ner tillsammans med min bästa vän S och skissade på dem och tillslut kom vi fram till en fin modell. Modellen blev lite som en "kommersiell" klänning av min brudklänning. Lite inspirerad av den. Istället för öppen rygg som min brudklänning hade så hade tärnornas klänning en isydd spets i en djup v-ringning i ryggen. Själva klänningen valde vi att göra enfärgad i lager på lager. Foder, satin och ytterst ett lager tunn chiffong och detaljer i spets. I nederkanten sticker det ut en bred kant spets med uddkant under chiffongen. Själva modellen är ärmlös, båtringad i halsen (precis som min brudklänning) och A-linjeformad, för att passa alla kroppstyper men framförallt för att det är snyggt! I midjan bar de ett grått, smalt satinband för att få fram en fin siluett i klänningens A-linjeform.

När det kom till att välja tyg så är det ju, som jag tidigare nämnt, inte bara att välja och vraka. Speciellt inte om man tänker sig olika tyger som gärna skall gå ihop snyggt färgmässigt. Jag var inne lite på en gammelrosa ton först, men det slöt med att klänningarna blev ljusgråa. Där lyckades jag hitta vackra tyger i en mild, varm ljusgrå ton. Och det kändes som den ljusgråa färgen gick fint ihop med resten av färgerna på bröllopet. Marskalkarna kunde enkelt köpa färdiga flugor i ljusgrått som matchade tärnornas klänningar.

Först tänkte jag att jag skulle sy dessa 4 klänningar själv (som om jag inte hade nog med min brudklänning..) Men så erbjöd sig min fina vän S att sy dem. (Väldigt praktiskt och skönt att ha en sömmerska som vän!) jag förstår att hon haft lite ångest både här och där, det hade jag haft i alla fall. Det är alltid lite pirrigt att sy ett plagg till någon annan. Men som hon gjorde det. Klänningarna blev helt perfekta och var superfina på alla mina tärnor. Det blev en modell som verkligen passade dem alla. Det är verkligen inte lätt att få till just en modell som passar alla. Alla ser vi ju olika ut, vi är olika långa och har olika kroppsformer. Men klänningarna kunde inte ha blivit bättre och jag hoppas verkligen att även tärnorna kände sig någorlunda nöjda och fina i dem! För det var de.

Jag kan absolut inte ta åt mig äran för tärnornas klänningar på något vis. Så återigen, tusen tack till fina S som tog på sig uppgiften att sy dessa vackra klänningar!

del. 8 att sy en brudnäbbsklänning.

Den sötaste lilla brudnäbb man kan tänka sig.  Fotograf Malin Vinblad.

Självklart så var det inte bara jag och R som skulle vara fina, dagen till ära. Utan även vår söta lilla dotter, L. Hon skulle ju vara brudnäbb! Länge funderade jag på vad hon skulle ha på sig, skulle hon ha en klänning i samma nyans och tyger som tärnorna? Eller skulle jag använda mig av resttygerna som jag sydde min brudklänning av? Tillslut beslöt jag mig för att kompromissa. Jag bestämde mig för att ta tyger från min brudklänning men låta hennes sidenband vara likt tärnornas. Jag ritade ett mönster utifrån en klänning hon redan hade, en som jag tyckte var en passande modell. Därefter klippte jag till tygerna; spets, tyll, siden och foder. Klänningen snodde jag ihop rätt fort, mest eftersom jag var så himla nyfiken på att få se henne i den. Och ja, självklart var hon sockersöt i den! Pricken över i:et blev söta pärlemorsknappar i ryggen och det gråa sidenbandet att knyta rosett med i känningens okskärning, likadant som tärnorna hade till sin klänning. Tillsammans med en stickad kofta och leggings från Kappahl och ett par vita Kavat-sandaler blev hon den sötaste lilla brudnäbb man kan föreställa sig! 

På bröllopsdagen och vigseln skötte hon sig exemplariskt. Tillsammans med min syster/tärna gick hon snällt längs "altargången", släpandes på flera tyghjärtan i långa band som jag hade sytt. Och likaså vid "uttåget" av vigseln. Kanske njöt hon lika mycket av dagen som vi. 

del.7 vigselplatsen.

Redan då det blev bestämt att vi skulle gifta oss, hade jag föreställt mig en vigsel utomhus. (Och ja, jag erkänner. Jag har sett "Twilight-filmerna" och bröllopet där är helt fantastiskt!) Jag älskar naturen och har alltid gjort det. Kanske allra mest skogen. En av de bästa saker jag vet är skogspromenader. Det ger mig ett inre lugn som är svårt att beskriva. 

När vi förklarade att vi funderade på en utomhusvigsel för vänner och bekanta så var det många som sa: "vad trevligt; en vigsel vid havet!" Kanske vore det ett självklart alternativ när man nu bor på den fantastiska ön som Gotland faktiskt är. Vackert hav överallt. Men jag var rätt bestämd på den punken, det skulle vara i skogen. Problemet var bara var och om det var praktiskt möjligt? Det försvårar ju en hel del, man skall ordna sittplatser till alla gäster och framförallt ha tillgång till el, till exempel.

Redan mer än ett år i förväg, när vi hade beslutat att gifta oss, hittade jag platsen. Den perfekta platsen. Där vi skulle bli man och hustru. Jag var ute på promenad med barnvagnen, som alla andra dagar eftersom jag var föräldraledig. Ofta valde jag att svänga av och gå genom kyrkstigen; en liten, smal skogsstig som fungerar som en genväg mellan samhället och kyrkan. jag njöt av vårluften som då susade i träden. Där öppnar sig skogen i små skogsdungar. Man kan säga att träden formar flera små "rum". I dessa rum spricker solens strålar helt fantastiskt vackert emellan de lysande gröna bladen i de pampiga trädkronorna och lyser ner med bestämda små strålar här och där. Det kan varit en av de finaste platser jag någonsin varit på. I en annars tillsynes helt vanlig skog. Jag blev nog helt enkelt lite kär, kär i skogen och kär i känslan jag kände när jag var där. Där var vår plats!

 I våras vandrade jag och R omkring där för att helt bestämma var och hur det skulle se ut. Var skulle "altaret" vara och var skulle gästerna sitta? (Det skall erkännas att han tyckte att jag var lite jobbig som prompt skulle vara i skogen, det var ju mycket enklare att bara gifta sig i kyrkan! Där fanns ju både el och sittplatser klara. Men varför skall göra något enkelt? Han känner ju mig..) Tillslut hittade vi den perfekta platsen tillsammans. Mitt framför två hopväxta björkar (ett tecken?) skulle altaret vara. Framför björkarna fanns det lagom mycket plats för gästerna att sitta. Dessutom kunde gästerna enkelt promenera från kyrkan (där det fanns bra med parkeringsplatser) till vigselplatsen och brudparet (vi!) och vårt följe kunde komma från andra änden av stigen, så att vi slapp visa oss för gästerna innan vigseln. 

Steg ett var att ta reda på vem som ägde marken, så att vi  kunde be om lov att få vara där, och även röja upp lite (där fanns en del brännässlor och annat kan jag lova) Steg två var att försöka få fram el. Som tur är så finns där sommarstugor en bit ifrån, som inte syns på platsen men som finns där bakom alla träden, ute vid vägen. Där var de snälla nog att låna ut el till dagen. Sittplatser löste sig genom att vi fick låna vita klappstolar av en bekant. Lätta att frakta, lätta att ställa ut och lätta att sedan packa ihop, perfekt! De stora frågetecknen löste sig alltså sinom tid och vi kunde absolut inte valt en underbarare plats att säga "Ja" på. 

Våra familjer och närmaste vänner hade bestämt sig för att vi skulle få en fantastisk blomsterbåge vid "altaret". Bästa E (toastmadame) hade lagt märke till en bild i min "bröllopsbibel", på en stor blomsterbåge. Tillsammans med bågen, utplacerade vaser (gamla inläggningsburkar från olika loppisar) och 8 glasflaskor som jag monterat med snöre på varsin lång pinne utgjorde de blommorna som dekorerade vigseln. Blommor som var plockade och odlade i allas trädgårdar. Men dessutom vi hade ju en hel skog till dekoration också! Utan familjen och vännerna hade vigselplatsen aldrig blivit så fantastisk som den blev och som jag föreställt mig den. De dekorerade med alla blommor, gjorde bågen, torkade av alla stolar (ja det spöregnade hela förmiddagen på själva bröllopsdagen! Vi kan erkänna att vi hade hjärtat i halsgropen när vi vaknade på morgonen och hörde regnet slå mot fönstret. Men när klockan slog 15.00 strålade solen som om den inte gjort annat. Tur? Eller så var det meningen kanske?!) Dessutom hade de monterat fina glasburkar med ståltråd som hängde och lyste med värmeljus från trädgrenar överallt på vigselplatsen. Tillsammans med skogens vackra natur blev det helt magiskt! Helt fantastiskt magiskt. 

Många har frågat hur vi lyckats hitta denna plats. För de, likt oss, tyckte att det var en helt fantastiskt plats. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur vi lyckades hitta den platsen egentligen, kanske med hjälp av lite fantasi. Fantasi och inspiration till att se vad det skulle kunna bli av en lite lätt vildvuxen skogsdunge.

En vecka (på dagen) efter bröllopet begav vi oss till "kyrkstigen" för att minnas och njuta lite till. Där ristade vi in L+R i ett hjärta på en av de hopväxta björkarna. Ett kärlekstecken oss emellan men också mellan oss och "kyrkstigen". Det har blivit vår plats, vår favoritplats.

Efter att vigselplatsen var bestämd flöt förberedelserna på naturligt i just det temat; skog och natur. Inbjudningskort, vigselprogram, buketterna och dukning. Men mer om detta en annan gång!

del 6. att binda en brudbukett.

Det färdiga resultatet av mitt bukettbindande. Fotograf: Malin Vinblad  

Ja, varför lämna bort något när man kan göra det själv? Inför vårt bröllop var det lite av min "grej". Det har visat sig vara både bra och dåligt. Dåligt, ja kan bero på att jag är på tok för mycket tidsoptimist och aldrig kan påbörja saker i tid. Jag behöver lite press. Alltså, jag tog på mig kanske lite, lite för mycket... Bra, för allt blev bra i slutändan och jag hade himla roligt när jag gjorde dem. Det var kul att få testa på alla nya saker, göra saker som man aldrig annars gör. Hur ofta syr man en brudklänning? Eller binder en brudbukett? 

Det är just detta som detta inlägg handlar om. Att binda brudbukett. Tidigt bestämde jag att jag skulle binda min egen brudbukett. För hur svårt kunde det va? Jag hann ångra mig ett par gånger, men lyckades ändå stå på mig. Kanske lite tack vare att jag tidigt beställt massor med blomfrön från Rara växter som planterades i flera pallkragar i trädgården under våren. Tanken var att dessa blommor kanske skulle ingå i brudbuketten, eller vara till dekoration till dukning etc. När jag väl bestämt mig för hur min brudbukett skulle se ut (vilket tog lång tid) så ingick några av de egenodlade blommorna i brudbuketten. Detta gjorde det ju onödigt och svårt att beställa en brudbukett. Det gjorde mig tvungen att göra den själv.

Jag ville ha en brudbukett som inte var allt för "städad". Färgerna rosa, vitt och grönt skulle återkomma både lite här och där under bröllopet, lika så i alla blommor. Därför blev det min färgpalett till min brudbukett. Buketten skulle kännas lite "vild" och lite som man bara "slängt ihop" något av blommor från trädgården. Kanske var det därför jag kände att jag vågade ta mig an uppgiften att göra den själv, för lite "ihopslängd" är ju just vad den blev. 

Några veckor innan bröllopet begav jag mig till blomsteraffären med min "bibel" och visade upp en bild på en bukett som jag fastnat för. Jag frågade vilka blommor den innehöll. Tjejen förklarade livligt vilka blommor hon kunde se på bilden. Men en hel del blommor kunde man såklart inte få tag på såhär års. Jag bad om tips på vad man skulle kunna ersätta dessa med. Hon skrev en liten lapp med olika alternativ och namn på blommorna, så att jag enkelt skulle kunna ringa och beställa lite senare. Väl hemma igen fick jag ta mig en riktig funderare och beslöt mig för att inte beställa då många olika sorter. Trädgården bjöd ju på massa olika alternativ! Två veckor innan bröllopet beställde jag de blommor som skulle beställas. Fyra olika sorters blommor beställdes, Hortensia, kvistros, gammelrosa rosor och Astilbe. Tidigt på morgonen dagen innan bröllopet åkte jag för att hämta de beställda blommorna.

Lite panik hade jag innan det blev dags att binda, det skall jag erkänna. För att sätta ihop blommor till fina buketter, tja, det har jag inte övat på överdrivet mycket. Definitivt inte en brudbukett. Dessutom kan man ju inte få göra ett "prov" innan, det skulle ju bli galet dyrt! Men sen har mitt måtto inför hela bröllopskarusellen varit lite, "det får bli som det blir, håll det enkelt!" Jag har inte velat jaga upp mig för att brudbuketten inte blev som jag ville, för vad spelar det egentligen för roll? Huvudsaken är ju trots allt att vi får varandra.

Jag googlade runt på olika sidor, kollade på någon video om hur man binder en brudbukett. En hel del bra tips lyckades jag hitta. Och även lite tips på hur och när blommorna/buketten skall göras och förvaras innan. Men inte nog med att jag hade bestämt mig för att binda min brudbukett, utan jag hade även bestämt mig för att göra tärnornas buketter och brudgummens/marsalkernas corsager. Men dessa skulle hållas riktigt enkla. 

Corsagenålar, pärlnålar till min brudbukett och grön floratejp lyckades jag beställa från http://www.wedshop.se. Allt skulle göras dagen före bröllopet (!) (För, dagen före var ju inte redan rätt så uppbokad...) Sagt och gjort, sent på kvällen dagen innan bröllopet kom jag igång. Det var blommor över hela vardagsrumsgolvet. På handdukar och i hinkar. Men det flöt på bra. Lite kluven tillslut över om min brudbukett faktiskt blev fin eller ful gav jag upp. Bar ut alla buketter i garaget under natten, där är det i alla fall lite svalare. Jag fick sova på saken och hoppas att jag kunde få tid till att fixa till den om jag då tyckte den var ful. Men då det var dags så tyckte jag ändå att den dög, så den behövdes inte fixas till (puh!) Endast tärnornas buketter hade fått sidenband runt sig kvällen innan. Så på bröllopsdagen fick jag (lite hastigt, tiden räckte inte riktigt till..) binda floratejp runt killarnas corsager och binda sidenband med bomullsspets över på min brudbukett. De fästes med 6 stora pärlnålar.

I min brudbukett hittar man

 Vit hortensia
Champangefärgad kvistros "Jana"
Gammelrosa rosor "Keano"
Rosa Astilbe
Vit luktärt
Kärleksört, två olika sorter
Snöbär
Spetsblomster, vit
Vit prärieklocka
Plättar i luften

Tärnornas buketter bestod av 3-4 stora spetsblomster blommor och en liten kvist snöbär.
Marsalkernas corsager innehöll två små spetsblomster och dess spretiga små blad.
Brudgummens corsage hade en champangefärgad kvistros med knopp samt spetsblomsterns spretiga små blad.

Nu hänger min brudbukett på linneskåpet i hallen, betydligt mycket mindre än vad jag minns den. Även om den inte länge är riktigt vad den brukade vara så känns det härligt att kunna gå förbi den varje dag och minnas. Kanske slutar det hela med att varje rum här hemma har en liten påminnelse av "dagen", bara för att riktigt få minnas och återuppleva så mycket som möjligt av vår underbara dag. Vem vet.

Tillsammans med mina tärnor som har sina enkla buketter innehållande vita spetsblomster och snöbär. Fotograf: Malin Vinblad 

Inspirationsbuketten

In

del 5. att göra en slöja.

Här försöker jag slå två flugor i en smäll; nåla uddkant på slöjan samtidigt som jag jobbar på brännan! 

Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en lång slöja. Även om min klänning hade en fin rygg som jag inte ville dölja, så ville jag ha slöja. Jag tycker det hör lite till bröllop. När skall man annars få bära en slöja?

Lite nervös över hur jag skulle få till en sådan, jag menar hur ser ett mönster ut till en slöja? Jag har ju inte ens sett en slöja på nära håll! Men min vän sa något mycket underlättande. "Du kan ju göra den precis som du vill. Den behöver ju inte se ut som alla andra slöjor. Varför krångla till det?" Sant! Det var ju bara att lyssna på mig själv. Så visste jag hur den skulle se ut och hur den skulle göras. Klipp, klipp. Slöjan klipptes till i naturvit brudtyll, utan ens att göra ett prov (vilket är oroligt olikt mig, jag gillar att få se ett prov innan.) Det var lite pyssel med att klippa till uddkant från ett av klänningens spetstyger (jag hade lyckats hitta ett spetstyg som hade dubbel uddkant, så det räckte gott och väl både till att fålla klänningen och till den långa slöjan.) Men när den väl var utklippt så var det bara att nåla fast och sy på den med en raksöm. Så var slöjan klar! Det gick på ett kick, en timme eller så, från att jag fortfarande var fundersam över hur jag skulle konstruera mönstret tills att den var färdig. Jag var dock lite orolig att det skulle kunna bli lite mycket med spets även på slöjan då hela klänningen var i spets (och även de skor jag hittat). Men jag kom fram till att det nog inte kan bli för mycket spets. Spets är vackert!

Det visade sig dock vara lite knepigare att lyckas få tag i en genomskinlig hårkam att fästa slöjan i. Jag hade bestämt mig för att ha en genomskinlig hårkam för att det inte skulle bli "för mycket". Annars hade jag hittat finfina kammar på Balunz. Men de var lite för "blingiga" för var jag hade tänkt mig. Jag hade där tidigare hittat ett par riktigt fina öronhängen som jag tyckte räckte som mitt "bling". (Förutom min vigselring då förstås!) Det får inte bli för mycket av det goda! Jag letade överallt efter en transparent hårkam, utan resultat. Frågade frisören och började googla runt. På Panduro lyckades jag hitta en tillslut, men då var det givetvis slut. Tillslut lyckades jag hitta en hårkam på sidan; www.dansdesignsthlm.se för 12kr + frakt. Taget! Snabbt kom den hem direkt i brevlådan och jag kunde göra slöjan helt klar genom att sy fast den på hårkammen. Taken var att jag enkelt skulle kunna ta av slöjan och enkelt sätta fast den igen i håret under bröllopsdagen. Men nu blev det så att jag faktiskt hade slöjan på mig större delen av dagen. När det blev dags för dans på kvällen tog jag bort den som först. Så den satt som den skulle och hängde med bra hela långa dagen!

Med vind i slöjan!

del 4. att sy en brudklänning 2 av 2

Några bilder från dagen och klänningen i färdigt tillstånd. Fotograf: Malin Vinblad

Jag började att sy på klänningen någon gång i början/mitten på maj. Sömnaden flöt på bra, lite för bra. Jag trodde inte att det skulle gå så bra, jag bara väntade på att något skulle gå fel. Att jag skulle göra bort mig. Men det enda som saknades var tid, mycket annat krävde min tid, så som längst tog det nog en månad mellan gångerna då jag väl kom in i syrummet för att sy på klänningen. Så någon intensivsömnad av klänningen var det inte tal om. Utan det blev lite då och då, när det fanns tid. 

Det enda problemet som jag dök på hade egentligen ingenting med mig själv att göra, otroligt nog. Utan det berodde på det spetstyg jag valt till livet på klänningen. Tyget som har den vackra uddkanten runt halsen och runt ringningen i ryggen. Det visade sig, efter att alla delar var tillskurna och i hopsydda, att uddkanten liksom "rullade" sig. Så att uddkanten försvann, inte syntes. Det var ju inget jag kunde gjort annorlunda för att undvika detta, det syntes inte i butiken och inte så länge delarna inte var i hopsydda. Jag frågade mig runt lite hur jag skulle göra för att lösa "rullningsproblemet". Jag fick tips om att stärka spetsen, ja så som man gör/gjorde med gamla spetsdukar, ni vet. Jag provade med "Spray stärk" (en spetsstärkelse på sprayburk som sprayas på och sedan fixeras vid strykning) Spetsen blev lite hårdare, men trots otaliga upprepningar så blev den inte tillräckligt hård. Den försvann också rätt snabbt, så den löste inte problemet. Jag övervägde att leta land och rike efter ett tunt genomskinligt tyg att sy fast i ryggen, jag funderade på att på något sätt sy in tunn ståltråd i spetsen. Allt för att hålla spetsen "uppe". Men när min mormor sa att hon hade för sig att man kunde göra egen stärkelse på potatismjöl och vatten, beslöt jag mig för att ge det ett försök. Jag googlade runt och lyckades hitta en beskrivning. 

Att stärka spets

1 tsk potatismjöl rörs ner i 1 dl vatten. Hetta upp, koka ej. Det skall bli som en genomskinlig tjock gröt. Doppa i spetsen (jag penslade på potatismjölsröran på min klänning med pensel) i röran när den svalnat något. Låt spetsen torka i den form man vill att den skall ha. När spetsen stelnat (efter ca en dag) kan man fixera genom att låta stryka med strykjärn på spetsen (jag använde en tygduk mellan spetsen och strykjärnet så att jag inte skulle missfärga spetsen) Låg värme. 

Jag upprepade detta två-tre gånger på min klänning just där spetsen hade en tendens att rulla sig (halsringning, ryggen och ärmarna) Sista gången gjorde jag röran lite tjockare genom att ta i lite mer potatismjöl. Detta fungerade och spetsen blev stel. Frågan var ju bara hur länge det skulle hålla. Därför var jag lite smått livrädd att prova min klänning innan det var dags. Helst hade jag velat prova den en gång per dag innan, bara för att den är så fin! Men jag fick nöja mig med att öppna påsen och då och kika lite på den. Utifall att. Det var ett himla bök med att pensla röra och stryka en lång brudklänning med släp. Inget jag ville göra om varje dag. Jag inhandlade även dubbelhäftande tejp som en sorts "back-up". När det väl var dags så tyckte jag ändå att den stärkta spetsen skötte sig helt okej. Ena sidan i ryggen rullade sig lite men den tejpades och mina tärnor fick hålla koll på att tejpen inte släppte. Hur den var i slutet av kvällen har jag ingen aning om, men det känns som det inte spelar någon större roll!     

Klänningen blev helt klar veckan innan bröllopet. Men då var det bara lite småfix, så det var aldrig någon panik eller stress. Det sista jag gjorde med klänningen var att brodera i ett blått hjärta i fodret i ryggen, som mitt "något blått". I det stora hela måste jag ändå säga att det gick bättre än förväntat och jag blev faktiskt nöjd (jag brukar verkligen vara min egen stora kritiker, extremt sällan nöjd men mina egna skapelser) Jag fick min drömklänning och den var värd vartenda öre och vartenda blodsdroppe, svett och tårar. Även om den inte inneburit just några tårar, men kanske och annat nålstick i fingret. 

Nu väntar jag som ett litet barn på julafton på att få tillbaka min klänning. Efter bröllopet lämnade jag in den på kemtvätt. En välbehövlig sådan. Efter bröllopsdagen var den mer grå/svart än vit. Och ja, det är väl resultatet av en fantastiskt lyckad dag. Först vigseln mitt ute i skogen och sedan dans hela natten lång. Klänningen kommer förmodligen aldrig mer att användas. Men den gjorde verkligen sitt den dagen då det verkligen gällde. Förhoppningsvis hittar jag något bra ställe att hänga min klänning här hemma, där den tydligt syns. Som en daglig påminnelse av en helt magisk dag. Tur att jag har högt till tak här hemma, så hela klänningen med släp enkelt kan få plats att hänga.

För visst vore det lite skamligt att stänga in den i en garderob i resten av "dess" liv?  

Spetsdetaljer och sidenband. Fotograf: Malin Vinblad

del 3. att sy en brudklänning 1 av 2

Resultatet av tygjakten! Tyghögen, innan saxen satts i den.

När jag äntligen bestämt mig för hur klänningen skulle se ut så var det hög tid att sätta igång! Mönster konstruerades från grunden. Och som alla ni som syr vet så är det är mönstret som tar tid. Det tar en himla massa tid att få till det. Så att det blir den där perfekta passformen som man förväntar sig. Det är inget man bara "slänger ihop" på en kväll eller två. Två toiller (provklänningar) senare började jag känna mig så pass nöjd med mönstret att jag vågade bege mig ut på tygjakt. Vilket inte är världens enklaste uppgift. Jag upplever det ofta så att när jag är på tygjakt, oavsett till vad, så har jag en bild i huvudet på det exakta tyget. Allt ifrån färgen, kvalitén och känslan. Aldrig hittar man det där perfekta tyget. Och lika besviken blir jag varje gång. 

Men, en kylig dag i mars, tillsammans med min bästa vän (lyckligtvis så är även hon designer och sömmerska) begav jag mig till storstaden över dagen för att leta brudklänningstyg. Otroligt nervös över vad resultatet skulle bli. Skulle tiden räcka till? Skulle jag åka hem till ön tomhänt? Överst på listan stod SPETS. Övriga tyger visste jag att jag kunde få tag på annan väg. Men SPETS var ett måste. Redan klockan två var allt inköpt och färdigt. Utmattade av nervositeten och lite smått chockade över att vi faktiskt hittat precis det vi sökte promenerade vi runt och småkikade i butiker tills det blev dags att bege sig hemåt igen. Lyckligtvis hade min vän sytt några brudklänningar sedan tidigare så hon hade full koll på vilka tygbutiker vi skulle besöka. Och hon hittade vägen (jag hittar ingenstans i storstaden..) Hos Sidencarlson hittade jag de (tro det eller ej) perfekta spetstygerna. 6+1 m elfenbensvit spets. Men ja, det kostade också. Man tjänar inte massa pengar på att göra jobbet själv, kort och gott. Men skall man ha drömklänningen så finns det inte mycket annat att göra. En köpt brudklänning kan ju kosta alltifrån en tusenlapp upp till ja, gud vet vad... Så några 75. 000 var jag inte i närheten av i alla fall. Och jobbet gjorde jag ju gratis.

De övriga tygerna beställde jag från Stoff och stil, fodertyg, sandtvättat sidentyg och brudtyll. Där kunde man spara lite pengar, jämfört med att köpa detta i tygaffären. Totalt består klänningen av 5 lager tyg. Innerst hittar man ett naturvitt acetat fodertyg (acetat skall nämligen inte bli statiskt, därför skall man välja detta som foder) sedan ett naturvitt sandtvättat sidentyg, spetstyg och sedan två lager tyll ytterst. Livet består av foder, sidentyg, spets och en annan glesare spets med fin uddkant ytterst. 

Jag tog ledigt en dag från jobbet för att klippa till klänningen. Jag ville vara helt själv när tillskärningen skulle ske. Ingen familjemedlem som stör koncentrationen, ingen katt som springer över tygerna med smutsiga små tassar. Dagen blev dock inte riktigt som jag tänkt mig. Jag vaknade dunderförkyld. Detta gjorde att jag tvivlade starkt på min koncentrationsförmåga. Men jag lät inte förkylningen vinna utan ockuperade hela vardagsrumsgolvet med tyger. När familjen kom hem på eftermiddagen hade jag lyckats skära till hela klänningen, med lite vila emellanåt. Äntligen kunde jag få börja sy den! Nu kändes det som den svåra biten var över, eller? Nervositeten låg och pyrde inom mig. Jag hade ju aldrig sytt eller gjort ett liknande projekt innan (förutom en balklänning när jag ännu gick i skolan..) Hade jag klippt någon del fel? Glömt att vända mönstret? Tänkt fel? Gjort den för liten? Glömt sömsmån?

del 2. att hitta klänningen.

Modereportaget ur Damernas Värld som jag föll pladask för.

Med hjälp av "bibeln" klippte och klistrade jag en hel del när det gäller bröllopsklänningar. Många sidor med olika bilder blev det. Och det tog ett bra tag innan jag verkligen hade bestämt mig hur klänningen skulle se ut. Nästan så länge så att jag hann få lite småpanik. Redan från början bestämde jag mig för att sy min brudklänning själv. Bara för att jag kan. (eller åtminstone hoppades på det, jag har ju faktiskt aldrig sytt något liknade förut.) Och såklart hoppades jag på att kunna spara lite pengar genom att sy den själv. Ja, eftersom klänningen som varit min inspirationskälla kostade sisådär en 75.000 (!) Vilket liksom aldrig gjorde den till ett alternativ. Egentligen (har jag läst) betyder det tydligen otur att sy sin egen brudklänning. "Man kommer gråta lika många tårar i äktenskapet som antalet stygn man sytt på klänningen" - heter det. Men som tur är så är jag inge vidare vidskeplig av mig. Eller det beror sig ju på som man vill tro på det, eller inte. Jag ville inte. Än vill jag i alla fall påstå att mitt äktenskap är lyckligt. (Efter en knapp månad som gift..)

Jag hittade inte särskilt många bilder på inspirationsklänningen. Första bilden hittade jag i "Damernas Värld", i ett modeuppslag. Denna klänning är ingen brudklänning, utan en haute couture-klänning från svenska designern Fadi el Khoury. Och just denna klänning kanske är mer en gala/röda mattan-klänning. Den ljusgråa, lite krispigt dimmiga kjoldelen var det enda som syntes under en pälsväst men ändå föll jag pladask. Egentligen så såg man inte alls hur den skulle kunna vara konstruerad. Som sömmerska önskade jag att jag kunde få se den "live". Klämma lite på den, känna in materialet och vrida och vända på sömmarna. Önsketänkande. Jag googlade runt, hittade till Fadi el Khourys hemsida, vilket inte direkt ledde till några bättre bilder. Jag lyckades i alla fall tillslut få fram en bild på livet framifrån och en miniatyrbild, lite snett från sidan. Det var vad jag hade att titta på, så resten fick improviseras. Och såklart ändras efter mina egna önskemål. En av fördelarna med att låta sy upp sin klänning. Man kan få den att se ut hur man själv vill. (Ja, i alla fall så länge man är realistisk...) Klänningen var hittad. Den var min!

På den stora bilden, från Fadi el Khourys kollektion, hittar ni klänningen i högra hörnet. Även Gina Dirawi hade burit klänningen under någon fotografering till melodifestivalen visade det sig. Men man fick aldrig se den på mer än en liten bild på instagram. 

del 1. bibeln.

När det blev bestämt att vi skulle gifta oss tog det ett bra tag innan vi ens började fundera på saker och ting kring bröllop. Det första jag gjorde var att införskaffa mig "bibeln". Nämligen en helt vanlig, tom anteckningsbok. Inbunden i svart läder och med lite tjockare tomma, vita sidor. Där i har det hela börjat. Idéer har snurrat vidare och kanske har de blivit till något.

Längst fram i boken skrev jag våra namn och årtalet då vi skulle gifta oss, 2013. Då blev det lite mer på riktigt. Svart på vitt. Boken delade jag sedan in i olika kategorier, som en innehållsförteckning. Vilket har visat sig vara bra mer än en gång!

Därefter har det med tiden fått grott fram. Bilder jag hittat på internet, har skrivits ut och klistrats in i boken. Allt ifrån smarta idéer, vackra klänningar, tygprover eller bara vackra inspirationsbilder. Allt som så något sätt känts rätt. Till detta har jag skrivit ner olika tankar och idéer som på något sätt dykt upp under tidens gång. Men även riktigt viktiga saker som gäster, budget och vigselinformation har rymts i "bibeln". Ganska snart fick jag en inblick i hur vi egentligen tänkte och vad som eftersträvades. Kanske hade man inte sett det så kristallklart utan "bibeln". Bröllopstema och återkommande färger liksom växte fram! (men mer om det en annan gång)

Många har blivit imponerade när de sett "bibeln". Tjejen i tygaffären tyckte den var helt fantastisk. För den har minsann fått hänga med. Lite över allt. Tygaffärer, hos guldsmeder och vid viktiga "bröllopsmöten". Där i har ALL information rymts. Viktig som oviktig. 

I mitt yrke använder man sig ofta av just inspirationsbilder eller vad som helst som kan inspirera till något. Och gärna sätter man ihop dessa till en så kallad "moodboard". Antagligen är det just därför det var där jag valde att börja; "bibeln" blev min bröllops-moodboard. Med den kan man lättare se saker ur olika synviklar, enkelt be någon om råd genom att visa eller bara ge minnet en chans att vila. 

Nu när allt är över är det fantastiskt roligt att kunna bläddra i "bibeln" och se på allt utifrån ett annat perspektiv. Att bara bläddra och kika på bilderna. Att se vad som faktiskt blev något och vad som sållades bort. Ett minne för livet.

dela med sig.

Jag har bestämt att dela med mig. Kanske kan jag lyckas inspirera någon. Kanske kan det vara kul för er som inte närvarade att få ta del av. Kanske kan de nyfikna få en chans att tjuvkika. Och kanske är det framförallt så, att jag kan få hjälp att minnas. Att få uppleva det om och om igen. Att återse och aldrig glömma. Givmilt, eller hur?! Men också egoistiskt.

Det jag talar om är såklart; den 31 Augusti 2013. Dagen då jag och R gifte oss.

I kommande inlägg kommer jag dela med mig av vår dag. Från början. Och något slut finns det inte. Det kommer framförallt innebära tankar och planering, pyssel och mycket mera!